En fråga med ett bra svar hämtade från
Glaxos hemsida.

Fråga:Jag är en kvinna på 54 år som gick in i väggen för 2 år sedan. Det var
riktigt illa med mig ett tag, men jag har blivit bättre.
Det går långsamt, ett steg fram och två steg bakåt.
När jag tänker tillbaka så känns det som om det har försvunnit ett helt år av
mitt liv i de två åren.
Men som sagt det går framåt långsaaamt, är denna process normal eller
beror det på personen hur fort tillfrisknandet går, blir jag någonsin bra igen?
Har ingen gräns, stressar upp mig fort, kan inte sätta upp mål eller planera i
förväg.
Snälla Doktorn kan du ge mig några trösterika ord på min långa väg tillbaka ?
Jag har fått en till chans till ett bättre och lungnare liv,hoppas att jag av klarar
detta. Jag har även hoppfullare dagar.
Snälla ge mig ett litet svar.
Tack på förhand från en utbränd Karin...

Svar: Bästa Utbränd Karin!
Jag känner väldigt väl igen det Du beskriver, också tidsförloppet som enligt
min erfarenhet är helt normalt. Jag ska försöka beskriva för Dig vad jag
uppfattar som det ” normala ” förloppet vid den svårare typ av utbrändhet
Du råkat ut för.
Det finns stora individuella variationer så Du får ta till Dig det Du känner
igen och strunta i resten!
Ofta brukar det börja med signaler från kroppen, till en början svårtolkade
(magbesvär, spänningshuvudvärk och liknande ). Om man fortsätter att ” köra
på ” utvecklas sömnsvårigheter, ångest, extrem trötthet, förmågan att tåla
stress minimeras. Man blir deprimerad, lättretlig, upplever ofta minnes- och koncentrationssvårigheter.
I den situationen brukar de flesta söka hjälp. När man kommit så långt att
man 0förstår vad som hänt följer ofta en period av paradoxal försämring.
Jag tror att det beror på att man äntligen tillåter sig att känna hur dåligt man
mår. Den perioden är olika lång, det brukar dock dröja ett halvår till ett år
innan man känner någorlunda fast mark under fötterna. Sedan vidtar en
period av uppbyggnad. Det är viktigt att man i den fasen känner att man
kan ägna allt tid åt att bygga upp den psykiska och fysisk kraft man saknat.
Uppbyggnadsfasen brukar ta mellan ett och tre år, under den tiden har man
ofta bra perioder ( dagar till veckor ) som omväxlar med sämre. Toleransen
för påfrestningar brukar vara låg, vanliga förkylningar tar ordentligt på orken.
Likadant med psykiska påfrestningar, en oväntad restskatt eller en tråkig
händelse i familjen kan sätta ner Dig under flera veckor.
Under uppbyggnadsfasen är det viktigt att ha en bra struktur på sitt liv.
Regelbunden motion, mat på bestämda tider och regelbunden sömn är
viktigt.
En del kan arbeta deltid ( 25, kanske 50% ) under uppbyggnadsfasen men
det förutsätter att man har en vettig chef och att man har full kontroll över sina
arbetsuppgifter. För många är heltidssjukskrivning långt in i
uppbyggnadsfasen nödvändig.
Så småningom upplever man att de ” bra perioderna ” blir längre och de
dåliga dagarna allt färre. Ofta fortsätter man att ha svårt att tåla stress, det är
fortfarande viktigt att sätta ramar och gränser för vad man tar på sig.
Efter två till fyra år är man tillbaka igen, inte riktigt samma människa som
tidigare dock.
Du kommer att märka att Du gjort en erfarenhet som gör Dig till en bättre
människa. Du kommer att vara mer förstående för andra och det blir en
värdefull tillgång både i privat- och yrkeslivet. Ditt liv kommer att bli rikare
och Du kommer att uppleva en större mening med Ditt liv, jämfört med det
ekorrhjul som från början gjorde Dig sjuk.
Så kämpa på, Du har redan gjort det svåra arbetet, nu gäller det att ha
tålamod.
Glöm bara inte att det fortfarande är viktigt med regelbundenhet, Du kan få
betala med flera dagars trötthet om Du slarvar med sömn och avkoppling
bara någon enstaka dag!
Du kommer att uppleva en gradvis förbättring det närmsta halvåret, se till att
spara de bra dagarna i Ditt hjärta, ladda upp med psykisk och fysisk energi
så fort Du får ett tillfälle!

Dr Lars-Erik Adolfsson, 2000-12-08
Bankeryd