Hur kunde det då gå såhär? ©mb

Ja, den frågan har jag ställt mej många gånger under de månader som gått och jag kan inte komma fram till något annat än att det är min arbetssituation, som får ta på sej skulden för mitt tillstånd. Naturligtvis måste man väga in andra orsaker som bidragit. Vi har ju alla en ryggsäck att kånka på, som kan tynga lite extra ibland.

Vilka drabbas?

Aleksander Perski, doc. och stressforskare vid Karolinska sjukhuset, menar att alla kan drabbas.
"Alla kan bli utbrända, men det är vissa personlighetstyper, som verkar ligga i riskzonen. Det handlar till exempel om personer, som är ambitiösa och engagerade, perfektionister och personer med mindervärdighetskomplex.
Det går också att identifiera personer i riskzonen genom olika typ-beteenden där de två mycket olika personligheterna typ A och typ D är de, som i högsta grad riskerar att drabbas av utbrändhet Typ A-människor är ambitiösa, tävlingsinriktade och tidspressade och upplever att det finns många hinder i vägen, som är jobbiga att undanröja. Detta resulterar i en irritation, som så småningom kan angränsa till fientlighet gentemot arbetskamrater eller omgivningen. Typ D-människor ä i stället inbundna och håller inne med sina negativa känslor vilket gör, att de har liten chans att förstå sin egen situation. Dessa personer känner sig också ofta både hotade och hjälplösa på samma gång. På samma sätt som man kan säga att typ A-människan till slut exploderar kan man likna typ D-människans stressreaktion vid en implosion, det vill säga att kraften går inåt i människan istället för ut mot omgivningen."

Varför?

"Stessdoktorn" Thomas Danielsson menar att dåligt chefskap är anledning till stress.
"Det krävs konkreta förändringar på arbetsplatserna. Och det är inga märkvärdiga förändringar. Om cheferna lärde sig att se sina anställda och bry sig om dem skulle vi få en helt annan utveckling. Anställda som blir sedda, som får uppmuntran, som vet att chefen litar på dem trivs bättre, är mer effektiva, mindre sjuka och därmed mer lönsamma. Att se sin personal och måna om den är chefens absolut viktigaste uppgift. Men cheferna tycks hamna i en massa andra uppgifter som de anställda kan sköta lika bra."

Enligt min erfarenhet är detta ofta vanligt åtminstone inom den offentliga sektorn. Här plockas de s.k. mellancheferna ofta bland personalen på den aktuella arbetsplatsen och ibland verkar det vara så att deras enda merit är att de är karriärsugna och slickar uppåt. Nu var jag elak, men jag har dåliga erfarenheter och är bitter.
I tider med stora nedskärningskrav och hårt tryck "uppifrån" kan jag förstå, att det är tufft, men om man inte klarar av uppgiften utan ser sina soldater stupa, den ena efter den andra, kan man då sova gott om natten??? Är det en särskild sorts människor, som sitter på dessa poster? I rättvisans namn måste jag tillstå att många mellanchefer också blir sjuka.

Tomas Danielsson säger också:
"Vi vet hur vi ska hejda den negativa utvecklingen. Vi behöver helt enkelt chefer som kan förvalta både sig själva och sina anställda på ett bra sätt. Och det här är en nödvändig förändring - vi har inte råd att "slösa" med folk som vi gör i dag, speciellt inte när det börjar bli ont om arbetskraft." (Nerikes Allehanda 20010123)

Mobbning på arbetsplatsen tror jag också är av betydelse. Man får inte sticka ut . Om du är duktig uppstår lätt förtal och det kan tacklas mycket godtyckligt av din chef.

Du ska helst inte vara för gammal d.v.s 50+ för då får du ofta höra att det är bara att gå om det inte passar. Hur ska det gå till när arbetsgivarna helst inte vill anställa någon över 40 år?

Lönemässigt släpar vi efter. Det kommer nya, unga förmågor, som kan ta för sej och förhandla till sej löner, som ligger flera snäpp över fyrtiotalisternas. Våra argument ljuder för döva öron. Vi får ett symboliskt litet lyft för att vara tysta samtidigt som vi ska handleda och lära upp våra unga kollegor. Det svider.

Att känna trygghet i sin arbetssituation är en nödvändig grund för att vi ska kunna prestera bra. Upprepade hot om nedskärningar och t.o.m nedläggningar kan man klara av om det förs en öppen dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. Att få läsa dåliga nyheter om sin arbetsplats i tidningen har många råkat utför.

Ständigt ökade prestationskrav men dålig eller ingen feedback är vanligt men ohållbart.

I boken "Sanningen om utbrändhet" av Maslach & Leiter listar författarna orsaker till utbrändhet såhär:

1. För stor arbetsbelastning

2. Brist på kontroll. Göra prioriteringar, välja arbetsmetoder, fatta beslut om resursanvändning

3. Otillräcklig erkänsla och ersättning, lönestopp, färre karriärmöjligheter, större ansvar utan högre lön, minskad anställningstrygghet

4. Förlust av arbetsglädjen

5. Gemenskapens sammanbrott

6. Avsaknad av rättvisa

7. Motstridiga värderingar